I går var det exakt 5 år sedan som jag startade den här bloggen. Sjukt vad tiden går fort. Eftersom jag tänkt att jag vill börja skriva lite här igen så kör vi en lite breif om livet.
Jag började då, 8 oktober 2011, min itrimresa pga. några jobbiga månader efter att jag slutat gymnasiet. Jag hade spelat basket i 8 år och precis innan sommaren splittrades laget, som då blev nedlagt. Säsongade ute på Sandhamn som en rockstar, bröt förhållandet med min dåvarande kille som jag egentligen var kär i osv. Livet blev upp och ner, jag likaså.
Oktober-december 2011 blev därför en speciell period i mitt liv där jag började hitta tillbaka till mig själv. Jag fick tillbaka bra, om inte bättre, rutiner i vardagen. Tränade styrketräning regelbundet och planerade veckorna ordentligt med både jobb, kost, aktiviteter och träning. Första perioden åt jag matersättningar för att sedan gå vidare till normal, hälsosam kost. Jag gick ner från 76 kg till 65 kg vilket då var mitt mål för att få ha en frisk och stark kropp.
Livet gick vidare. Jag började jobba heltid som paketchaufför på posten efter sommaren 2012, vilket var ett utav de bästa arbeten jag haft då det aldrig varit lättare att vara i form. Sprang runt, bar, kånkade, släpade, tog trappor hela tiden varje dag med dessa paket. Rörde på mig i ett. Cyklade ofta till och från jobbet också. Nu när jag blickar tillbaka var det fantastiskt, vilken lycka att få ha ett sånt jobb.
Jag började löpträna mer, i samma veva, eftersom jag helt plötligt kände mig lätt och stark. Sprang min första halvmara september 2012 och fortsatte springa löptävlingar av alla de slag: tjejmilen, vårruset, springcross, kungsholmen runt etc. Löpning blev min grej och jag bara älskade det. Detta år i mitt liv är nog ett utav det bättre, jag mådde riktigt bra både utan på och inuti. En dag kunde vara uppbyggd så här:
05.00 Väckning
05.15 Löpning/promenad
06.00 Frukost
06.30 Cykel till jobbet
07-16 Fysiskt arbete hela dagen
16.00 Cykel till gymmet
16.45 Styrketräning
18.00 Middag
20.00 Sängdags
I februari detta år drog jag min axel ur led första gången (och fler skulle det bli). Det var på en skidresa med min bästa kompis Lotta och hennes familj som jag kraschade och armen blev helt omvriden. Efter mycket om och men, skoter, helikopter och sjukhus i timmar så satt den på plats igen. Men jag var omtumlad och den hade varit ur led i åtta timmar, något som skulle komma att förfölja mig senare i livet. Var sjukskriven från Posten i en månad (hade mitella) men efter det så blev allt relativt okej och jag fortsatte livet som vanligt.
Slutade på posten typ sista maj 2013, då jag tyckte det var väldigt skönt att gå vidare. Sommarjobbade som vanligt på Sandhamn, jobbade hösten på Monrad's i Djursholm för att sedan resa till Centralamerika i 3 månader från slutet av december 2013 till slutet på mars 2014. Under denna tid så funkade löpningen fortfarande bra, jag sprang duktigt på både sommaren och hösten men det avtog lite grann successivt. Jag gick upp i vikt under denna tid, och var nästan tillbaka på samma vikt som jag vägde när jag började med itrim, men nu tränade jag mycket ändå. Anmälde mig till min första marathon som jag skulle springa maj 2014, vilket jag verkligen såg fram emot.
Det var när jag åkte iväg på resa som löpträningen inte riktigt gick att upprätthålla, dels för den otroliga värmen men också för säkerheten. Fick inte riktigt springa var jag ville, men försökte ändå se till att röra på mig så mycket det gick. Sprang faktiskt ett lopp på Galapagosöarna som var 9 km, runt 55 min, i nästan 40 graders gassande sol. Det var jäkligt påfrestande, men roligt. Gick ner 8 kilo på den resan för att jag tappade mycket av mina muskler och lite överflödigt.
När jag kom hem från resan mådde jag superbra. Det hade varit bra med ett miljöombyte och en nystart på livet. Jag hade sökt till en utbildning på GIH som skulle starta hösten 2014. Det kändes nu som om livet skulle lösa sig. Jag var inte stressad över att inte veta vad jag skulle göra här näst, för jag hade på känn att jag skulle komma in på utbildningen. Jag var dock lite smånervs inför min första mara som jag skulle springa innan sommaren. Eftersom resan inte genererat den löpträningen jag ville, så var det lite osäkert om jag skulle klara det samtidigt som jag visste att jag har både psyke och en bra, pålitlig kropp.
Den 31 maj 2014 stod jag på startlinjen till mitt livs första (inte sista, det visste jag) marathon i Stockholm. Jag var nervös, det var jag, men ändå lugn. Jag kommer ihåg känslan så väl. Jag visste ju att jag älskade att springa, och att jag älskar löptävlingar, så varför skulle jag inte gilla att springa långt på en löptävling? Det var en fantastisk dag, en utav de bästa i mitt liv. Allt gick felfritt till 3 mil, då small det till i benen och det kändes som träningsvärken från helvetet. Men jag gav inte upp, jag sprang på, det var ju bara 1 mil kvar nu. Hade min fina hejarklack bestående av familj och släkt utspridd på banan vilket är fantastiskt peppande när man kommer där springande. Jag sprang in på stadion och det var mäktigt, den sista biten kutade jag på. Så fort att de ropade ut mig i högtalarna "
Linn Nyström från Täby" sa kommentatorn som bröt med finsk dialekt. Det sitter i mitt huvud, kommer aldrig glömma. Tiden blev 4 timmar och 24 minuter vilket jag var nöjd med eftersom jag inte alls tränat någon långdistans och slarvat med löpning hela halvåret innan.
Det blev en sommar på Sandhamn igen och jag körde morgonlöpning som vanligt, kanske inte lika intensivt som förut. Att jag kommit ur balansen med styrketräningen var sådär, men när jag kom in på min utbildning på GIH så jublade jag. Dock drog jag nu axeln ur led under en simtur, vilket blev andra gången. Men den hoppade tillbaka och jag åkte bara in till sjukan en snabbis, allt var ok men jag hade lite ont ändå.
Hösten blev revansch och jag drog igång med styrketräning på SATS efter sommaren. Tränade jättemycket tillsammmans med mamma och vi körde på mycket spinning, hot mojo och bodypump. Varvade detta med löpning och tränade tillsammans med TSM (Team Stockholm Marathon) varje söndag den hösten, eftersom jag anmält mig till mitt andra marathon den 30 maj 2015. Jag började springa med 4h-gruppen, men Anders Szalkai coachade mig till att springa med 3.45-h gruppen eftersom han absolut tyckte att det skulle jag klara, när han fick höra mina tider på olika lopp.
Den hösten var kul och där kände jag mig stark i både kropp och löpning, dock lite i överkant på vikten med runt 73 kg. Min målvikt som jag alltid trivs bäst med och känner mig stark med är 68 kg, vilket är ett bra och konkret mål. Skolan och utbildningen var helt över förväntan och trivdes som fisken i vattnet. Allt gick tipp topp fram till julen 2014. Under en löprunda på landet hos mormor och morfar stack det plötligt till i höften, vad var detta nu då tänkt jag? En så gott som skadefri människa som jag kunde väl inte bli överkörd med en skada nu. Träningen gick ju så bra, jag ville inte hålla på att börja vila nu inför våren, löparens finaste årstid.
MEN... det var jag illa tvungen att göra. Höften gav inte med sig och det blev sämre. Jag vilade i några veckor, började må ganska kasst. Kunde inte träna så mycket alls för att jag hade ont, så mamma ville att jag skulle kolla upp det. Gick då till doktorn och fick en käftsmäll.
"
Ja, du har ju inte den ultimata köparkroppen." sa den kärringen.
Hur kunde hon säga så. Jag ville bara slå henne, skrika och sparka på henne. Dra henne i håret och fråga va det var för fel på henne. En stor jävla nolla. Idiot var hon. Jag som alltid är så stark i psyket och aldrig brukar bry mig om vad folk säger om mig. Jag blev sårad, på riktigt. Hon hade inte ens varit i närheten av min goda kondition i sitt äckliga liv, någonsin, kunde jag slå vad om. Även fast hon säkert inte menade något illa, så var det oproffsigt gjort. Okej att jag kanske vägde runt 74 kg, men jag mådde ändå bra i min kropp för övrigt.
Det som jag insåg var så klart att jag ökat min långdistansträning för mycket, för hastigt, samtidigt som jag sprungit runt med den vikten, som är påfrestande för hela kroppen. Som kärring-doktorn kanske menade men la fram det på ett jävligt oskönt korkat sätt. Jag hade inflammation i burnorna (släbsäckarna) på båda sidor.
Jag vilade och försökte gå ner lite i vikt under våren. Gick sådär men jag sprang ändå en halvmara och ett millopp i april för att se hur jag låg till inför maran, eftersom höften blev lite bättre tack vare vilan. Allt var okej och jag kände ändå att kroppen hängde med lite grann, men tänkte att jag bara skulle springa maran nu för att jag var anmäld och ville. INTE för att försöka slå förgående års tid.
Dagen då Stockholm marathon 2014 skulle gå av stapeln var kommen. Jag hade förberett mig bra, var laddad och glad. Vädret var dock totalt kaos. Regnrusk och storm utan dess like, det såg inte ut att bli en kul dag. Men det blev det ändå, på något konstigt sätt. Eller det kanske inte var så konstigt. Jag brydde mig inte så mycket om regnet, jag sprang mest och var lycklig. Lycklig över att få springa. Jag hade fått stå ut med en tuff vår utan löpning och då var detta rena himlen. Jag tänker inte så mycket på att det är jobbigt när jag springer, eller snarare så tycker jag det inte är så jobbigt. Jag springer och funderar på annat, samtidigt som min kropp älskar att arbeta. Det är DET man måste känna, annars blir det knivigt. Familjen, vänner och släkt trotsade också vädret och var placerade utefter banan. Då blir jag lycklig när jag ser dem heja på mig. Jobbigaste under detta lopp var just vädret, efter någon mil struntade man i att sicksacka runt vattenpölarna, man var redan genomblöt ändå. Det gjorde att skorna och löpstegen blev riktigt tunga.
När jag närmar mig stadion blir jag euforisk. Något i kroppen känns fantastiskt men konstigt. In på stadion och runt på de där sista 600 m, det är kämpigt nu, men fint. Regent piskar fortfarande. Jag försöker kuta lite. Det funkar okej ändå, men det är jobbigt, och härligt. In över mållinjen. Vackert och jag är överrumplad, känslomässigt rubbad och jag börjar gråta. Tror jag skriker mamma. Jag gråter för att jag är så glad (får lite tårar nu i skrivande stund också). Jäklar va glad jag var, det går inte att beskriva. Det var den bästa dagen i mitt liv hittills, näst efter mina småsystrars ankomst till jorden.
När sommaren sedan faller på blir det väldigt dåligt med träningen och mycket alkohol kombinerat med sunkig mat. Jag tror att jag mår bra, för att sommaren är sommaren och jag har väldigt roligt, men efter sommaren känner jag mig helt förstörd. Jag är inte JAG längre. Gråter mig till sömns många kvällar. Har ångest när jag ska sova, har ångest när jag ska gå upp. Vill inte gå ut. Det var hemskt.
Jag tog tag i saken och sökte upp en bekant som tävlar inom fitness och är PT. Eftersom höften fortfarande var lite svajig tänkte jag att fokus kunde ligga på styrka ett tag nu. Löpningen fick vänta. Jag och en nära vän från klassen bestämde oss för att köra ett tränings- & kostschema med den här PT:n, Redir på Deltagym - Odenplan, sept-dec 2015. Det drog igång och allt gick bra till en början, det var riktigt kul att bli pushad så bra av en annan utanstående person och det var verkligen behövligt när det gällde styrketräningen. Vi utvecklades mycket på kort tid och kostschemat funkade okej, men jag följde det inte slaviskt. Det såg ut så här:
Frukost:
1dl havregryn färska bär
1dl mini mjölk
2ägg
2st omega-3.
Mellanmål:
125g lätt-kvarg
Lunch:
200g torsk
1/2dl ris (måttet är okokt form)
50g broccolli
1tsk olivolja el kokosfett
Mellanmål:
125g lättkvarg
Innan träning/underträning:
Aminosyror bcaa/eaa
Efter träning:
4st riskakor 30g
Middag:
200g torsk el 150g kyckling
½ dl ris långkornigt (okokt form)
50g broccolli
1tsk oliv olja
Kvällsmål:
10st äggvitor el 250g lättkvarg
Drick minst 2-3 l vatten om dagen
Sov minst 7-8h per dygn
2 st ZMA innan läggdags
Sen en dag, helt plötsligt… Som om någon satt med en woododocka hemma. Någon drog min högerarm ur led och högg mig hårt i hjärtat. Vi var på gymmet och det var sista setet chins, i mitten på november 2015. Började bli trött men kände mig ändå stark och taggad på sista 20 minuterna magslakt. På en sekund förändrades allt, jag låg på golvet och armen helt omvriden. Nuförtiden kan man säga; lite som vanligt. Det var nu tredje gången gillt som axeln drogs ur led. Ambulanspersonalen anlände ganska snabbt och det kunde sättas på plats relativt fort. Men smärta och obehag var ett faktum. Nu sa ambulanspersonalen "Eftersom detta är 3:e gången det händer bör du nog operera axeln så du inte får framtida problem".
Därifrån är allt bara ganska negativt och jag blev liksom “sjuk” i hela kroppen då. Jag tror det var för att det blev en negativt, nedåtgående spiral, som jag kände att hela kroppen ballade ur. Ont i höften, benet, foten, huvudet, ryggen osv. Men med flitiga besök hos kiropraktorn och utredningar om vad som skulle hända här näst, så kämpade jag för att få en operationstid på Sophiahemmet.
Fick till slut en operationstid 6 april 2016, dagen efter min 24 års dag. Träningen hade helt uteslutits och jag hade ingen motivation efter axelolyckan alls. Jag var förstörd. Som att liksom bli nedputtad från en bergsvägg, när man kämpat sig upp en bra bit och slitigt hårt, sen bara falla handlöst ner igen. Allt jobb till ingen nytta. Vem hade jag gjort något ont emot? VEM? Varför skulle allt bara drabba mig? Men som den Linn jag är innerst inne har jag alltid någonstans en liten uns av positivitet. Folk dör i krig, så jag ska vara glad att jag har en familj som älskar mig och en kropp som ändå funkar någorlunda okej. Inte något ont som inte har något gott med sig. Lika bra att göra den här operationen och kunna träna till 100 % sen tänkte jag. Bara acceptera att jag ska få gå med det där dryga axellåset i 6 veckor, det är trots allt för en god sak.
Operationen gick fint och rebahaben har gått bra. Axeln är på väg tillbaka till sitt riktiga jag och det kan jag nog också vara på väg till. Började jobba på Strandvägen 1 i mitten på maj och har kört där i princip hela sommaren, och ska fortsätta köra i höst också. Det är nu också bara lite miner än ett år kvar på utbildningen, vilket är helt sjukt. Snart är jag utexaminerad Hälsopedagog. Jag köpte kort på SATS igen och har börjat köra spinning nu i sommar, även styrkan börjar också falla på sin plats. Jag går regelbundet hos sjukgymnasten och det ser mycket bra ut. Så NU är det revansch på riktgt.
DÄRFÖR tog jag tillfället i akt och drog igång denna blogg igen. I morgon börjar allvaret, 9 oktober 2016 (alltså 5 års comback) på riktig. Jag ska successivt börja arbeta in mina goda rutiner, vanor och allt som hör till mitt riktiga jag. Översiktligt så kommer det handla om att få tillbaka en balanserad kost, bra med träning och en hälsosam vardag. Jag tänker väga mig i morgon på gymmet och därifrån sätta upp målsättning om träning, kost och vardagsmotion.
Vi ses i mitt nya liv, god natt!
